Be

Predikningar Ryttargårdskyrkan

Fredrik Lignell
Gud flyttar in
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/be-ar2hh

Rom 8:18-27 (SFB15):

Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.

I hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.

Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Är det inte ett ganska skönt konstaterande ändå för alla som kan få ett visst mått av kramp i bönen: Vi vet inte hur vi ska be. Det är här Anden vill hjälpa oss. Anden drar in oss i gemenskapen med Gud, gör det möjligt för människan att erfara, höra, ledas av, och att be till himmelens Gud. Vi får kontakt med Gud tack vare Anden.

Att förenas med Gud är inte endast en framtidsdröm, utan Anden drar in oss i den föreningen redan nu. Vi börjar helt enkelt delta i det treeniga livet i himlen. Vi står inför Fadern, förenade med Kristus, genom Anden.

I bönen ansluter vi till en redan pågående konversation. Den Treenige Guden — relation i sig själv — drar genom Andens maningar och inbjudan in oss i den dans som ständigt pågår i Gud.

Det är genom att be vi uttrycker vårt beroende av Gud. I bönen föreställer vi oss den kommande världen, och vi protesterar mot den nuvarande. Vi påminner oss om att Guds kommande värld, Hans upprättelse och helande, är på riktigt. Och vi knäböjer för att världen just nu inte ser ut så.

Det är Anden i oss som längtar, som hjälper oss sakna Gud och dras mot Honom. Suckarna återkommer i texten på tre ställen. Skapelsen suckar efter befrielsen, Guds barn suckar och väntar på fullkomlighet, på barnaskap utan störningar. Men också Anden suckar i oss.

Anden vädjar också för oss. Anden är vår försvarsadvokat, och vädjar för vår sak, precis som Sonen gör vid Faderns sida. Vi är kort sagt i väldigt goda händer!

Låt mig få dela ett ytterligare perspektiv på hur Anden hjälper oss i vår bön.

Nya Testamentet talar om tungotalet som ett slags Andens bönespråk. Det beskrivs av Paulus som att den som tungotal i sin ande talar hemligheter. Den som talar i tungor bygger upp sig själv. Paulus säger att han önskar att alla kunde be med tungotal, och att han själv gör det mer än de andra.

Tungotalet är alltså en Andens gåva och välsignelse för att kunna be utan att alltid vara utlämnad till sitt förstånd och sina smarta formuleringar. Tomas Sjödin uttryckte i en intervju i höstas: “Det finns tre ordlösa systrar i bönen: Tårarna, tystnaden och tungotalet.”

Vi vet alltså inte hur vi bör be, men Anden hjälper oss. Gud sätter inte dit oss. Han sätter oss inte på prov, han sätter oss inte på pottkanten för att göra bort oss, utan han kallar oss till ett liv i bön, och hjälper oss sedan att leva det livet. Anden ber i oss, Anden ber med oss, Anden ber för oss!

----------------

För samtal:

• Anden vill hjälpa oss i vår bön, läste vi i texten. Vad gör det med din gudsbild att Gud till och med h...