Juliska alperna – inspirationskälla för både Dante och Hemingway: Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 7 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.

För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.

Då handlade allt om slalom eller storslalom.

När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.

Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.

Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.

En detalj som är densamma idag.

Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.

Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.

En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.

Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.

Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.

Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.

Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.

Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.

Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.

De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.

Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.

Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[e-mail]